I min värld så råder en öppenhet.
I mitt Utopia.
Och jag tror på den världen, benhårt.
Jag tror, att om JAG vågar … så vågar hon … och hon … och han … och DU också berätta. Så vågar vi alla ta ställning. Så är det inte fler människor som behöver lida i det tysta, och inte våga berätta.
Texten är om mina sk ”Helvetesår” 2002-2006.
Eleonor Amora
”Ska jag våga gå hem?
Har jag något hem?
Polisen hade åkt ut på natten och letat efter mig, men eftersom vi var hos grannen hade de inte hittat. Grannfrun hade inte velat säga något på natten till mig, förklarar hon. Jag vet orsaken, men jag orkar inte säga något.
När jag väl får låna telefonen för att kontakta polisen så får jag skäll för att de inte hittat oss. För att jag inte förstått hur jag skulle göra när paniken gjorde att alla tankar blev till myrbon av gångar.
Det kommer en polisbil till slut. Skjutsar upp oss till gården. Dörren är låst.
Som om inte skammen är tillräcklig, att behöva gå in i en polisbil med sin fyraåring, med inget annat att skyla sig med förutom trosor, bh och en liten handduk som grannfamiljen lånat ut. Som om det inte är tillräckligt kallt att sitta där, på galonklädseln sent i oktober, så försöker jag svepa in sonen i den enda handduken medans poliserna försöker nå maken.
Inga direkta blåmärken att visa upp, som kan styrka utsagan den här gången. Ibland är det en nackdel att vara för snabb.
Till slut, efter flera timmar, så kommer hans mamma med nyckeln. Inte ett ord till mig.
Hänvisningar till en kvinnojour som redan tidigare under hösten förklarat, att de kan hjälpa mig, men att jag i sådana fall måste lämna alla djur. När jag med förtvivlad gråt i halsen försöker förklara att jag inte kan, för att de inte kommer att få någon mat eller skötas om. Inga lösningar. Det är bara mitt problem.
En snäll polisman hjälper mig att räta ut jacket till telefonen, som blev sönderslaget mot köksbänken, för att hindra och avbryta mig att nå hjälp natten innan.
Så blev jag ensam igen.
I väntan på att han skulle komma hem.
I väntan på att nästa slag kanske träffar sitt mål.”
Skriven av, och med Copyright: Eleonor Amora
Bild lånad från Google.